01 | 02 | 03 | 04 | 05
Cyklidioten, sidan 5

Stajla lagom
Cyklar man väldigt mycket och dessutom blir riktigt bra på det (nåja, allting är ju relativt) så hör det ju till saken att man gör sitt bästa för att visa upp sina konster. Detta var något jag tog fasta på vid både ett och två tillfällen; något som inte alltid blev så pass lyckat som jag kanske hade hoppats på från början.

Som jag nämnt tidigare så var en av mina specialiteter att cykla på bakhjulet både till höger och vänster. Som i så många andra sammanhang så vill man ofta prova nya saker för att så att säga tänja på gränserna – mycket vill ha mer. Är man en fena på något så skaffar man sig nya utmaningar….bara för att se hur mycket man klarar av. Och eftersom jag, tack vare idogt tränande, faktiskt var lite av en fena på att cykla på bakhjulet så var jag ju tvungen att variera mig.

Jag kunde cykla på bakhjulet rakt fram, jag kunde cykla på bakhjulet svängandes höger, jag kunde cykla på bakhjulet svängandes vänster. Vad återstod då? Jo, såklart att cykla på bakhjulet uppför och nerför. Nu låter det kanske som att jag hade för avsikt att cykla på bakhjulet upp- och nerför Kebnekaise men låt mig då påminna er om att jag berättar om tider då jag var strax under tonåren och att jag fortfarande bodde i Barsebäck. Några bergscyklingar var det alltså inte tal om.

Hur som helst – i Barsebäck fanns ett antal lekplatser varav en av dem var bestyckade med en liten kulle (perfekt för pulkaåkning är man var riktigt liten). Ungefär 5 meter innan (eller efter beroende på var man befann sig) kullen fanns en liten vall som var knappt en meter hög. Förresten, lekplatsen i fråga kallades, om jag inte missminner mig helt, för ”Nya lekplatsen” och något säger mig att den gör det än idag…hur ny en 25-årig gammal lekplats nu kan vara? Nåväl, åter till historien. Av någon anledning kom jag på idén att det ju säkert hade varit superhäftigt om jag gav mig på att cykla på bakhjulet över den lilla vallen och sedan uppför kullen. Och vad som ännu häftigare var….var ju om jag gjorde det när det var folk (det vill säga barn och möjligtvis en och annan dagmamma) på lekplatsen samtidigt. Här skulle minsann samlas stilpoäng.

Så en vacker dag när tiden var mogen var det så dags att ge mig på min nya utmaning. Ute på vägen tog jag sikte på vallen och drog upp cykeln på bakhjulet (visst låter det häftigt?). Att cykla uppför den lilla vallen var inga som helst problem. Faktum är att det är väldigt enkelt att cykla uppför på bakhjulet. Det var när jag skulle rulla ner för den lilla vallen allting gick käpprätt åt skogen och min stolthet trycktes ner hårt och brutalt mot moder Jords mitt.

Det är lite svårt att förklara i ord men tänk er själva att ni är på toppen av en liten kulle balanserandes på bakhjulet på en cykel. Om man sitter kvar där man är (det vill säga vid balanspunkten vid det givna tillfället) samtidigt som man rullar nerför den lilla kullen (förmodligen ges samma symtom om det är en stor kulle) så flyttas balanspunkten automatiskt framåt. Det krävs ingen civilingenjörsexamen för att räkna ut att man då bör förflytta sin kropp något framåt för att undvika att hamna på rygg både hårt och olustigt. Så långt tänkte jag dock inte då vilket fick till följd att det blev ett ordentligt överslag på cykeln. Sekunden senare satt X antal kubikcentimeter gräs och jord hårt packat mellan mitt bakdäck och stänkskärmen och ytterligare någon nanosekund efter detta låg jag på rygg med cykeln över mig. Hur bra var detta? Hur ont gjorde inte detta? HUR HÄFTIG VAR JAG? Istället för stilpoäng möttes jag av skrattsalvor (barn är elaka) men även ett och ett annat tröstande ord (dagmammor är snälla). Jag blev inte ett dugg glad över vare sig det ena eller det andra!

Måste dock tillägga att jag vid senare tillfälle lyckades betydligt bättre och med bravur cyklade över vallen och uppför kullen – på bakhjulet givetvis. Var det någon som såg det? Nej, jag fick helt enkelt vara häftig för mig själv – ashäftig!

<-- gnioG peeK